21/10-11
En dag jag aldrig kommer glömma. Idag var dagen med stort D, dagen då vår älskade Mona begravdes... jag har aldrig varit på en begravning innan idag, det var så underbart fint men samtidigt så hemskt och sorgligt. Det första jag såg när jag gick in i kyrkan var kistan, jag blev som stum, de enda som kom fram var tårar.. Jag såg även kortet, kortet på underbara Mona ovanpå kistan. Hon var så vacker och glad på kortet att det gjorde ont att se, men även kände jag en liiiten glädje inom mig, fast det kändes fel att känna sig glad. Mona är ju borta, man kan inte vara glad då? Det var så jag kände när jag satte mig i kyrkbänken.
Mona var alltid den som var glad och alltid pratade med allt och alla. Hon skrattade alltid, jag kom ihåg första gången jag hörde henne skratta, jag var kanske 6 år. Jag tyckte hon lät lite som en häxa. Men nu idag.. Jag saknar skrattet så det gör ont i mig, det är nog ingen som förstår hur underbar Mona var.
Jag grät genom i stortsett hela begravningen, jag trodde inte man hade så mycket tårar att gråta ut men efter idag vet jag hur mycket en människa kan gråta. Mona har alltid älskat country, allt som har med country att göra.. Country-musik, cowboyhattar, cowboyboots osv. Idag i kyrkan spelade dom en så otroligt fin countrylåt.. Jag har i stort sett växt upp med country och det har alltid betytt glädje för mig, men idag gjorde det bara så jävla ont i hjärtat att höra den låten. Den saken som gjorde mig mest ledsen var när jag skulle gå fram med blomman och lägga den på kistan, när jag stod där framme och skulle lägga mina fina ros på Monas fina kista, kändes det som att mitt hjärta stannade för några sekunder. Allt stannade till och jag bokstavligt talat brast ut i gråt och satte mig på knä och fick ingen luft. Jag ville bara byta plats med Mona, det kändes som att det borde vara jag som ligger där. Jag trodde mina tårar var slut men jag antar att dem inte är det eftersom att jag sitter och gråter när jag skriver denna text. Men mina tårar är för dig Mona Bohman. Jag ska minnas dig för den glada personen du alltid var, och jag ska minnas alla underbara minnen med dig, t.ex. när vi var på Kreta 2009. Jag hoppas du får det så underbart i himlen nu, för det förtjänar du. Vem vet, du kanske träffar Elvis Presley.. Min älskade Mona.
Jag älskar och saknar dig. <3
Mona var alltid den som var glad och alltid pratade med allt och alla. Hon skrattade alltid, jag kom ihåg första gången jag hörde henne skratta, jag var kanske 6 år. Jag tyckte hon lät lite som en häxa. Men nu idag.. Jag saknar skrattet så det gör ont i mig, det är nog ingen som förstår hur underbar Mona var.
Jag grät genom i stortsett hela begravningen, jag trodde inte man hade så mycket tårar att gråta ut men efter idag vet jag hur mycket en människa kan gråta. Mona har alltid älskat country, allt som har med country att göra.. Country-musik, cowboyhattar, cowboyboots osv. Idag i kyrkan spelade dom en så otroligt fin countrylåt.. Jag har i stort sett växt upp med country och det har alltid betytt glädje för mig, men idag gjorde det bara så jävla ont i hjärtat att höra den låten. Den saken som gjorde mig mest ledsen var när jag skulle gå fram med blomman och lägga den på kistan, när jag stod där framme och skulle lägga mina fina ros på Monas fina kista, kändes det som att mitt hjärta stannade för några sekunder. Allt stannade till och jag bokstavligt talat brast ut i gråt och satte mig på knä och fick ingen luft. Jag ville bara byta plats med Mona, det kändes som att det borde vara jag som ligger där. Jag trodde mina tårar var slut men jag antar att dem inte är det eftersom att jag sitter och gråter när jag skriver denna text. Men mina tårar är för dig Mona Bohman. Jag ska minnas dig för den glada personen du alltid var, och jag ska minnas alla underbara minnen med dig, t.ex. när vi var på Kreta 2009. Jag hoppas du får det så underbart i himlen nu, för det förtjänar du. Vem vet, du kanske träffar Elvis Presley.. Min älskade Mona.
Jag älskar och saknar dig. <3
Kommentarer
Trackback
